Post by Bexx on Sept 3, 2011 15:39:40 GMT -5
Detta är en saga om den tappre som blev lämnad kvar...
Mörkret var skrämmande då hon med långsamma steg smög ut i den månbelysta natten. Staden kändes död utan deras närvaro, vinden suckade över deras svek och en ensam tik av högrest ras stapplade fram med ett av de långa bakbenen i lyften. Färskt blod droppade från den vita tassen och hon stannade upp för att i trygghet ta sig en titt på sitt sår.
Månen glödde med ett blekt leende åt Borzoitiken där hon halvlåg på den svala asfalten och med en upprepande gest strök sin släta tunga över krigsärret hon alldeles nyss fått som läxa för att ha försökt sno till sig en bit mat från en mager räv. Bexx, som våran tik blivit kallad sedan knubbiga valpben, var inte den skickligaste jägaren och verkligen inte en begåvad tjyv, därefter hade hon missbedömt sitt motstånd och fått sig en kraftig läxa lärd utav denna röde överlevare. Så fick springaren gå hungrig med ett i alla fall tillfälligt handikapp.
Men tapper kunde man egentligen inte kalla henne, men stolhet som damen var full av svärtade ned hennes ord så fort hon fick chans att tala. Den tappre springaren, skola inte det vara ett förtjusande namn, smeknamn. Hon fnissade och drog ett sista drag med sin skära tunga och färgade den blodröd utav sitt eget blod. Så spetsade hon öronen och spände musklerna så fort den sträva, främmande stanken av främling vandrade sig in genom dimman som dystert hängde på stadens tomma gator. Nervositet ... såklart, hon gav främlingen ett hest skall som vaksamt välkomnande då hon med klickande klor studsade upp på tre ben, det fjärde höll hon fortfarande i luften, och blickade ut i mörkret.
Pax.
Mörkret var skrämmande då hon med långsamma steg smög ut i den månbelysta natten. Staden kändes död utan deras närvaro, vinden suckade över deras svek och en ensam tik av högrest ras stapplade fram med ett av de långa bakbenen i lyften. Färskt blod droppade från den vita tassen och hon stannade upp för att i trygghet ta sig en titt på sitt sår.
Månen glödde med ett blekt leende åt Borzoitiken där hon halvlåg på den svala asfalten och med en upprepande gest strök sin släta tunga över krigsärret hon alldeles nyss fått som läxa för att ha försökt sno till sig en bit mat från en mager räv. Bexx, som våran tik blivit kallad sedan knubbiga valpben, var inte den skickligaste jägaren och verkligen inte en begåvad tjyv, därefter hade hon missbedömt sitt motstånd och fått sig en kraftig läxa lärd utav denna röde överlevare. Så fick springaren gå hungrig med ett i alla fall tillfälligt handikapp.
Men tapper kunde man egentligen inte kalla henne, men stolhet som damen var full av svärtade ned hennes ord så fort hon fick chans att tala. Den tappre springaren, skola inte det vara ett förtjusande namn, smeknamn. Hon fnissade och drog ett sista drag med sin skära tunga och färgade den blodröd utav sitt eget blod. Så spetsade hon öronen och spände musklerna så fort den sträva, främmande stanken av främling vandrade sig in genom dimman som dystert hängde på stadens tomma gator. Nervositet ... såklart, hon gav främlingen ett hest skall som vaksamt välkomnande då hon med klickande klor studsade upp på tre ben, det fjärde höll hon fortfarande i luften, och blickade ut i mörkret.
Pax.