Forever alone. [ ÖPPET ]

[azeroth]

Tillbaka, åter igen tillbaka i skogen där det började. Där han först började söka efter de tvåbenta varelserna, skogen var så välkänd för honom att det var den plats där han kände sig som säkrast. Trots den täta dimman som låg över den, trots den skrämmande tystnaden och ensamheten. Den smått plågsamma ensamheten.
Trots detta älskade han skogen, det var nog det närmaste till hem han haft efter att han lämnades. Han som endast hade börjat på att finna sin plats i livet som hund under träning för att bli ett tillskott för polisen. Nu var han lämnad i en öde stad med en mörk skog som hem. Men hans tankar styrdes snart på annat håll då hans i ögonvrån såg en fågel röra sig.
Fel.
Det var så fel att se den fjäderbeklädda, svarta, djuret placera sig på en gren en bit ovanför honom och snett till höger. Han vred på kroppen och såg rätt på fågeln, granskade den ett tag. Nej, den mörka varelsen hörde inte hemma i dessa trakter utav stadens områden. Var det någonstans den skulle hålla till, var det i den andra skogen, inte här. De ville inte vistas här, det var klart för alla - även han själv. Och borde verkligen vara det för den ensamma fågeln på grenen.
Dess studerande min fick schäferhunden att ta ett steg närmare för att sedan mötas utav att den svarta fågeln lyfte och med ett skrämt skriande lämnade honom ensam i mörkret för att genom att slå lite med sina vingar börja röra sig emot söder. Blicken följde fågeln med ett granskande uttryck tills den var bortom hans synfält. Han slog då ned de brunglittrande ögonen till marken, ensam.
En kylig vind drog igenom skogen, drog viskande igenom hans päls och fick honom att spänna de kraftiga musklerna under skinnet innan han gav ifrån sig en djup suck och slappnade av till fullo igen och höjde blicken emot skyn.
Ensam, för evigt ensam.

OFF;
ÖPPET ROLLSPEL
fritt för vem/vilka som att joina!

[Bexx]

Tystnaden, mörkret; allt kändes fel oh så fel att vandra utanför gränser som tills för bara en stund sedan skyddat henne från allt ont. Men hon visste inte vart hon annars kunde leta, människorna fanns ingenstans att finna, hade hon väntat för länge att lämna betongjunglen för att leta? Var allt redan förlorat?
Det gjorde fysiskt ont att känna denna ånger, denna ... ångest för inget hade fyllt henne med en sådan passion som den när hon legat framför deras fötter i väntan på deras nästa befallning - hon var präglad att lyda men född att blåsa upp ett oväder vilket var den svåra biten; hur finner man tillbaka till sina urtiders rötter när man under flera generationer levt som tvåbeningarnas underhuggare? Var det ens möjligt? Jaga, det var uteslutet för Bexx's del, hon hade aldrig känt suget efter att ens försöka då hon var så van - och nöjd - med att få allt serverat under nosen så fort sådana behov uppenbarade sig.

Men här, i dessa mörka skogar, hur hade hon ens kommit på tanken att ta sig längre in i snårskogen? Här kunde det knappast finnas tecken på liv, inte på kilomters avstånd. Men så hörde hon det, ett ensamt skri från en fågel, en fågel? så dök där också upp en skarp doft av främmande hund och hon stannade upp, spetsade sina korta öron där lockar av en blek bronsfärg dinglade ned i floder. Fanns här verkligen civilisation, eller hade hon misstagit sig? Ett försiktigt steg förde henne frammåt och den krökta nosen vätte hon med mjuk tunga då Bexx med en prövande stämma avslöjade sin närvaro. - Någon där?

off: hoppas det går bra att jag skuttar in hära då : >