Feel like a monster

[Zombie]

'walking..'

Han hade gått denna väg länge, mer gånger än han kunde räkna upp. Samma lukter av staden som blev övergiven av de tvåbenta, han har hört hur hundar gråtit av sorg när de förlorade sina tvåbenta. Han själv visste inte mycket om de tvåbenta, han hade aldrig någon, hans mormor blev övergiven, hans mor föddes ute på gatan så väl som han och hans bröder.
Zombie gick långsamt fram längst vägen. Hans steg var långa men samtidigt långsamma, och något i otakt. Skulle du titta på honom från hans högra sida, skulle nog den första tanken vara något likt. Zombie. Hans gång, hans smutsiga päls och hans högra öga, dimmigt vitt och tomt satt det på hans högra sida, gjorde ingen nytta.
Hans svans slog lätt mot hans bakben medan han gick. Ett lätt ekande ljud hördes när hans tassar träffade marken och som sedan studsade vidare mot väggarna på de övergivna husen.
Han stannade till. Hans gröna, vänstra öga sökte sig till ett av husen. En dörr stod ödet öppen och slog mot husväggen då vinden fick tag i den. Zombie kollade runt, det var ingen i närheten. Inte direkt för att det spelade någon större roll om någon var i närheten.
Han gick långsamt fram till huset. Stannade till lite utanför men gick sedan med bestämda steg in. Han log lätt. Det var rätt intressant att besöka något av de tvåbentas hus då man oftast fann saker man inte förväntat sig hitta.

'.. a lone-road...'

[Fallon]

Tystnaden, så ljuv; hon hade började uppskatta den mer och mer, eller var det bara så att främlingens rösts frånvaro helt enkelt nötte ut hennes förväntan? Fallon rynkade pannan och drog ett nervöst andetag. Grumliga konturer var allt hon kunde se, inga färger denna dag, bara dyster grå dimma som förblindade henne ännu mer än hennes naturliga handikapp gjorde, det var ... förvirrande. Men trots tråkiga grå vyer hon inte kunde beskåda så fanns där ett helt annat landskap; utav underbara dofter och hon drog hastigt efter andan när en sträv doft av främling smekte hennes svarta nostryffel. Öronen spetsades med en gång och ett nervöst leende fick liv i hennes svarta läppar.

Ju mer hon tänkte över det, ju mer säker blev hon. Fallon hade aldrig hatat sällskap, hon värderade främlingars andetag mer än man kunde ana, men hon hade ett problem, ett stort sådant faktiskt: blyghet. Hur man än vred på hennes tankar och idéer kunde man inte tvinga dem ur hennes käftar, inte ett andetag. Men ändå sökte hon sig till främlingar, hur farliga de än var, hon kunde inte tänka sig ett liv utan att bli förnedrad och släpad i smutsen bara för att höra någon tala, höra någon andas, kanske till och med kännas deras andetag. Hon var väl kanske inte den allra normalaste snorvalp man kunde snubbla över, men ett hjärta av smutsigt guld var hon, en oslipad diamant och trots att inga ord faller henne in att tala så hade hon alltid ett vänskapligt leende att dela med sig av. Så var det bestämt och med steppiga, nerviga steg fortsatte hon frammåt på sin trevande färd genom staden på jakt efter sällskap, mot den främmande doften.

[Zombie]

Husen var märkliga. Hade märkliga saker innuti sig. Varför behövde de tvåbenta verkligen allt detta? Zombie skrattade till. Ett lungt dovt skratt som sakta ekade egenom huset. Han kommer ihåg alla berättelser han hört. Hur de tvåbenta inte ens klarade sig ifrån lite kyla. Hur de lade allt på något kallat tallrikar. Hur de tvåbentas små 'tamhundar' fick åta hur skålar. Det lät löjligt i hans öron. Men sen träffade han dem aldrig. De där tvåbenta. Oftast när hamn tänkte på hur de såg ut kunde han se avlånga fåglar utan vingar. Han hade kanske sett en tvåbent innan på bild eller något. Men han minns inte mycket av det han sett. Men han bryde sig inte direkt. Han tog god tid på sig medan han tittar runt. Det tog längre tid för honom att titta runt i huset då hans högra öga bara tillät honom att se den vänstra delen av huset.
Hans stora kropp passerade längsamt för bi väggarna. Lämnade ett lätt spår av väggens sanna färg då pälsen torkade bort lite av all smuts och allt damm som genom tiden sammlats på väggens blekgröna färg. Han gick åter ut ur huset. Tack vare hans högra öga märker han dock ej att en vas som blivit palacerad vid dörren sakta svänger till då hans svans nuddar den. Och ett kras ekar genom området.
Zombie stannar till och tittar med sitt vidöppna vänstra öga då en figur plötsligt kommit in i hans synfält, utan att han märkt att den ens kommit nära honom utan att han märkt av dess doft.

[azeroth]

OFF; är detta ett privat eller får man hoppa in ?

[Fallon]

Off: För mig gåre bra om du vill hoppa in bara det är ok med Zombie ^^

[Fallon]

Märkligt hur världen under en sekund kunde förändras för evigt, som det såg ut nu. Fallon kunde fortfarande inte förstå sin olycka på ett sådant plan att hon kunde ta till sig rikedomarna av kunskapen som hon skulle bli tvungen att lära sig som ensamstrykande hund. En gatuhund kallades det förut, vad skulle man säga nu? Nu när ingen längre hade en plats man kunde kalla hem, inte på den nivån som människorna gav dem ett hem i alla fall – så som Fallon såg det just nu.

Men denna doft, så som alla andra lukter av hund hon stött på de senaste veckorna, har alla ingett nytt hopp för henne och hon kunde inte låta bli att le igen, ett nervöst och försiktigt leende. Var hon verkligen värdig detta rendezvous eller skola hon låta denna gång passera? Det snörde sig i magen och hon snörpte okynnigt på läpparna, klart hon inte kunde motstå att än en gång möta ännu en själ i denna övergivna stad. Så skymtade hon något mörkt mot de gråa, dystra tonerna av dagen och stannade upp. Denne rörde sig inte så hon vågade själv inte flytta sig en centimeter. All entusiasm rann med ens av henne då hon insåg vilken fara hon faktiskt kunde utgöra för sig själv, vem visste vad denna varelse hade innanför skallbenet? Så Fallon drog bak öronen och sänkte ursäktande sitt nätta huvud medan hon lågmält gnydde i förlägenhet.