när himlarna gråter

[Fallon]

Ett fulländat liv hade stått henne för dörren som knähund åt en underbar människa då Fallon som väldigt ung långsamt blivit blind, eller halvblind var ett mer passande ord då hon ännu kunde se färger och vaga konturer. Men allt hade förändrats den dagen då människorna vände ryggen åt sina trofasta vänner och nu höll valpen sig till tysta ställen, mörka ställen, där hon inte kunde synas eller höras, på platser där få satte sina tassar. Men på sådana platser finns det sällan mat och vatten och alla blev hungriga någon gång, vilket tvingade den lilla tiken att fly sitt trygga tillhåll för att jaga kadaver eller lättfångade byten, oftast blev måltiderna gamla rester av de redan uppslitna förpackningarna av mat i övergivna hus eller affärer.

Blått två år och halvblind, tvingad att ta hand om sig själv, precis som alla andra hundarna i staden. En trött suck slank över hennes svarta läppar och de bleka ögonen flackade då hon förgäves såg sig omkring, som om hon väntade sig se en klar väg uppenbara sig och visa vägen. Öronen klippte mjukt och Fallon fuktade sin nos, svalde nervositeten och steg ut på den svala betongen. I samma veva öppnade sig himlen och kallt himmelsgråt blötte snabbt ner hennes svartvita päls. Men hon var inte längre någon innehund och som gatuhund kunde man inte stanna hemma så fort vädret inte matchade ens humör. Åter en suck, var hon kanske för gnällig?, så fortsatte hon i sakta mak och lät nosen leda henne på rätt spår.

pax: Rigor

[Frigore]

Häftiga andetag tog den vackra hanen frammåt. För stor för vad han såg ut att tillhöra för ras, men ack samma smäckerhet med längre ben ochstadigare benstome. Han kunde springa fortare än de festa Husky's, tackvare sina längre ben, samtidgt som han hade samm uthållighet, fast det var bara för att han hade tränats som slädhund, självklart. Han hade dess styrka, dess uthållighet och dess snabbhet. Det var allt som krävdes.

Blodet droppade ner för hans bringa. Tassarna lämnade tydliga spår efter sig, mörkt, mörkt röda spår som snart skulle bli svarta, så fort den järnsmaknde sörjan hade torkat. Blod. Blodet från en annan olycklig själ i denna värld. Han var ingen mördare, men han hade försvarat sig själv emot en ilsk jycke. Hunden hade varit galen av hunger och försökt sno hans byte. Det va en galen värld de levde i. En tand hade skrapat hans ansikte och en djup skåra ar blottad från undersidan av ögat och nedåt. Inte vackert då den ljusa pälsen färgats röd av hans egna blod. Annars var han fi från skador. Hans käftar hade ganska snabbt fått in två kraftfulla slag emot buken och det treje hade tagit över strupen. Det hade gått fort. Han tänkte igenom striden flera gånger om, medans han vandrade fram över gatan. Blind av tankar. Han märkte inte ens när regnet började falla över hans rygg.

[Fallon]

Doften av blod, så hemskt. Hon rynkade på nosen och stannade upp, den bittra avsmaken fyllde hennes mun och hon höjde huvudet några centimeter längre från marken men hon stannade inte upp, hon fick helt enkelt stå ut, hon var ju som sagt ingen innehund längre. Det var helt enkelt tid att möta världens grymheter. De bleka ögonen tårades långsamt då hon motvilligt släpade tassarna efter sig och fortsatte framåt och stanken av torkande blod blev långsamt starkare, tillslut blev det för starkt och hon tvingade sig själv till att stanna. Hon var redan bland skuggorna och borde inte bli sedd, borde inte, men såklart var ju inte det något hon visste, bara att mörkret fortfarande härjade kring henne och himlens tårar slutade inte att falla, de stötte bara hårdare emot hennes kropp.

Hon ville skrika ut, fråga vem det var som bar denna stank av blod, men inget ljud föll över hennes läppar, tystnaden bestod och hon grät inombords över sitt saknade mod som hon egentligen borde äga. Fallon gnydde, ynkligt nog, och stannade upp, vred och vände på huvudet för att lokalisera stanken, individen, och hon spetsade öronen, försiktigt, som om hon var på väg att möta sina inre demoner, sin värsta mardröm. Kanske hon just var på den vägen? Vem visste egentligen? Så lät hon ett ljust, bräckligt yl fylla luften. Det var just starkare än ett andetag men hon flämtade värre än hon någonsin gjort så fort hon tystnade igen och den lilla kroppen skakade av både rädsla men också av en oväntad kick av adrenalin. – Vem går där? gnydde hon försiktigt.