faltering.

[Fallon]

Jag skulle ha önskat om önskingar någonsin slog in. Jag skulle ha drömt om drömmar var verklighet.

Hon stod upp, redo att möta dagens första ljus då solen skola resa sig över stadens höga hus, så som den alltid gör, så som hon alltid tog för givet att den skulle göra. Men inget hände, mörkret förvandlade färger och former till skuggor av förtvivlan och hånfullhet framför hennes ögon. Ett sådant sjukt sätt att håna den halvseende.

Hon snörpte på munnen och rynkade på nosen. Så nu skulle dagen bli ett grådisigt dunkel för henne, åter igen, inte ens en droppe ljus att vägleda henne genom sitt vacklande genom staden i hoppet om att finna vatten och föda. Så den svartmålade huskyn sjönk ihop i en sårbar, sörjande ställning då hon med försiktiga tassar steg ut från sitt lilla krypin och med osäkerheten i halsen påbörjade en dagslång vandring, den som gällde liv eller död.

pax Alzack.

[Alzack]

Den högreste borzoihannen travade i sakta mak fram över den övergivna stadens gator, kände ett antal vindar ömt dra med sig hans päls - och han lät den göra det. Den klargröna blicken var alert, som vanligt. Alzack hade överlevt så här långt. Hade han planer på att ge upp efter första året?

Alzack hade haft en framtid hos människorna. Hans föredetta ägare hade anmält honom till många hundkapplöpningar, där han flera gånger vunnit priser. En gång utnämndes han till och med till champion, och skulle få fortsätta springa för resten av sitt liv... när han blev förådd. Nu vandrar han i sitt egna mörker, har svårt att släppa taget om det som varit och kan helt enkelt inte se framåt. Han har överlevt. Men om han inte hittar något nytt mål snart så är det nog bara en tidsfråga innan han satsar på att lämna staden, och bege sig ut i den Okända världen som omgav den.

Alzack var en högrest, mörk hanne med inslag av mörkbrunt på flera ställen. I solljuset kunde hans päls till och med skimra till i mörkblått. En lång nos utgjorde en stor del av hans huvud, och den slanka, välformade kroppen var som byggd för att springa. Ursprungligen var han ryss, tack vare rasen, men han var född i den här staden. Staden som var tom, tyst, bortglömd.

[Fallon]

Tystnad var hon van vid, men trycket av obehag som fick hennes egna andetag att höras så klart fick henne endast att rysa av obehag. Tanken på att andra hundar - större hundar - kunde höra henne var skrämmande och hon sjönk ihop ytterligare och placerade den yviga svansen mellan benen då hon ynkligt nog stannade upp och tryckte sig intill närmaste pelare av betong hon kunde finna. Denna gång blev platsen en smutsig vägg intill ett gammalt köpcentrum. Hon kunde känna doften av plast och gammal mat innifrån, men ljudet av råttor och ilskna katter som slogs om födan inomhus fick den lilla huskyn att tänka om.

Hon var ung, stackars Fallon, den som var född till att leda ett hundspann kunde inte ens orientera sig i staden hon fötts i. Detta var i princip okänd mark, halvt okänd i alla fall, då hon sällan lämnade sitt lilla bo. Det syntes att hon inte ätit ordentligt på flera veckor, hon hade börjat magra och hon vacklade runt som det blinda benrangel hon var utan att klaga, ungdomens envisa tystnad.

Men mitt i all hunger och i mörkret fann hon en ytterst intressant doft, en som skrämde henne halvt ur livet, en som också drog henne ur graven igen då hon med nyfiket spetsade öron såg åt det håll lukten verkade komma ifrån. Hon viftade på svansen, utan att röra den ur den osäkra position den var fastklämd i. De bleka ögonen glimmade tomt och varje liten del av hennes päls stod rätt upp, som om hon slickat på ett elstängsel, i hopp om att se större ut, kanske farlig till och med; även om det sistnämnda var väldigt långsökt tänkt. - Vem går där? Ropade hon ut.

[Alzack]

Han hade, djupt försjunken i sina egna tankar, förlorat fokus och ja, först nu lade han märke till den gälla röst som ljöd. Han ryckte till, höjde genast det sänkta huvudet och såg sig omkring. Det dröjde inte länge innan hans blick fångats av en svartvit hona, ganska ung utseendet och doften att döma. Han besvarade hennes fråga, då han antog att det var honom hon menade.
"Alzack." ropade han tillbaka, för att höras över avståndet på flera meter. Det långa mellanrummet gjorde att han inte riktigt kunde se tikens ögon, vilket gjorde honom smått obekväm.
"Vem är du själv?"

[Fallon]

Alzack. Ett namn hon aldrig hört förut, annorlunda, speciellt, hon tyckte själv att det låg fint på tungan och ett smått förvirrat men ändå lurigt leende smög fram på hennes läppar. Öronen klippte till och hon sänkte huvudet under skuldrornas raka linje och hon sjönk ihop intill väggen igen, stirrade blint framför sig - fortfarande med huvudet vridet åt hållet främlingens röst kommit ifrån - och lade huvudet på sned.

Att samma fråga skulle slå tillbaka till henne själv var inte något Fallon planerat och genast dök osäkerhet upp, osäkerhet blandat med den pinsamma ointelligensen hundar kallade hennes vis att tala, för kunde hon egentligen föra ett normalt samtal med en främling? Aldrig någonsin hade det hänt, självklart var inte denna gång annorlunda. - Mig? Mig är ingen särskild, men Fallon kallas jag, om du vill kalla mig något alls. Flämtade hon och spärrade upp de bleka, tomma ögonen.

[Alzack]

Honans svar fick honom att lätt rycka till, återigen, och ett par veck bildades i hans annars så släta panna. Alzack var inte helt säker ännu, men han antog att hon var av den mer osäkra typen. Nu blev han nyfiken, så han vände sig mot henne och förde sina steg tvärs över gatan för att nå fram till henne. När det åtskillde dem drygt fem meter stannade han upp, noga med att inte stå alltför nära.
"Jag brukar förstås föredra att känna till namnet på de jag talar med." svarade han och lät sin långa, tunna svans lätt svepa till bakom honom.
"Trivs du med friheten?"

[Fallon]

Hon rynkade på pannan och vände blicken till marken då hon endast hörde tystnad, hade hon skrämt bort eller på något tråkat ut främlingen? Öronen spelade osäkert över den mjuka hjässan och hon viftade försiktigt på svansen, som om hon så diskret som möjligt försökte locka hanen att tala igen. Så hörde hon steg - långa steg, en stor hund alltså - och hon drog den torra tungan över sitt kalla tryne och höjde sin döda blick igen medan hon förtjust viftade på svansen och bjöd på ett rart leende, så varmt som hon kunde skulle hon välkomna främlingen, och allt endast för att skydda sig själv, respekt, det var nyckeln till att vandra ur ett möte med en främling med livet i behåll.

Så talade han och Fallon kunde känna doften av hans andedräkt som varmt slog mot hennes späda ansikte och hon blundade, rädd för att hennes tomma ögon skulle glöda av en pinsam tafatthet, vilket hon inte stötte på ofta, men vågade sig en hund nära henne utan att vräka ur sig spydigheter och hot kunde hon inte annat än att känna sig smickrad. Hon spetsade öronen och satte sig ordentligt, och trots att hungern tärde på hennes kropp tillbringade hon gärna en minut i främlingens sällskap än att osäkert stappla sig därifrån.

– Begreppet ”frihet” säger mig ingenting då mig i min fullständighet, trots människornas försvinnande, än inte är fri. Mig lever i en värld av oskarpa former, färg men ingen helhet, därför är mig varken fri eller i en direkt fångenskap då mig inte är fri att göra det som önskas. Fallon vill springa, men långt tar hon sig inte på ben som är styrda av halvblinda ögon. Fallon hejdade sig och föll in i en ursäktande tystnad, som om hon sagt något olämpligt och hade det inte varit för den vita pälsen på hennes tunna kinder hade det med all säkerhet synts en klarröd nyans på hennes skinn, rodnad, skamsen över sin nyckfullhet och allt för vida käft. – Så nej … mig kan inte trivas i en frihet Fallon inte fått nöjet att festa på.

[Alzack]

Tikens ord, långa tal, fick Alzack att sätta sig ner och intresserat lyssna på vad hon hade att säga. De flesta i den här stan var oftast stora, starka hundar som var stora i käften och sällan tilldelade andra hundar respekt. Den här tiken var vältalig, oh ja, men på ett sådant sätt som bara intresserade Alzack ännu mer. Han nickade, som för att visa att han lyssnat, och kom först efteråt ihåg att tiken var blind.
"Jag förstår. Jag själv har inte funnit meningen med friheten - ännu. Vi får hoppas vi hittar våra syften snart." han log varmt åt tiken.

[Fallon]

Hon kunde höra leendet i hans röst, hur vindarna varmt smekte hans ord och försiktigt förde dem till hennes öron och hon log, ett genant och mjukt leende som var ämnat att visa hennes beundran över hans barmhärtighet. Öronen spelade mjukt och hon drog in hans säregna dofter, vadan denna sjukliga försiktighet, hon vågade inte säga mer, i tron om att ett fel ord skulle sätta allt ur spel, så bra som detta samtal gick ville hon inte riskera att åter bli ensam så ett långsamt nickande fick bli hennes svar åt främlingen med den varmaste röst hon hört på månader.

off: sry dude, it D :[/i]