Aldrig mer.

[Ushio]

Himlen var bittert grå och vägrade släppa igenom minsta solstråle. Det var kallt. Flera kyliga vindar drog in, ruskade om pälsen på Ushio. Hon blinkade trött ett par gånger. Hennes gamla halspand som suttit kvar sedan människornas bortgång satt åt hårt, och hon ville så gärna bli av med det. Hon hade försökt kröka nacken tillräckligt flera gånger, men det hade knappast räckt till.

Den bastanta ovcharkan vandrade på stadens gator, lät sin blodröda blick vaksamt scanna av området. Det var tyst, äckligt tyst. För ett år sedan vimlade just den här gatan av folk, skränande och alldeles för högljudda. Det var nästan så att hon saknade alla ljuden, men bara nästan. Ljuden skulle i sådana fall föra med sig människorna, och det skulle nog förbli bäst ifall de höll sig borta. Ushio var fri nu, hade hela livet framför sig och tänkte inte låta någon människa hindra henne från att leva igen.

PAXAT TILL NACHOOO <3

[Natchez]

Lång tid hade gått sedan människorna lämnat staden bakom sig. Livet utan människor passade denna hane så mycket bättre. Då han aldrig riktigt tyckt om de märkliga människorna ändå. Ett flertal vindar drog i hans svartvita päls, och vädret tycktes inte bli bättre. Ett stort, grått moln hade svept över hela himlavalvet.

Natchez följde en utav stadens många gator och höll sin rödbruna blick framåt. Hans päls var helt svart - bortsett ifrån vita markeringar runt halsen, på undersidan av den och magen. Även svanstippen och en vit strimma i ansiktet var vit. Benen också, för den delen. Han bar ett neutralt uttryck, och fortsatte att dra fram över de, nu mer, tomma gatorna. För en gångs skull hade människorna gjort ett bra val i att ge sig av. Natchez kunde inte neka att han tyckte om den tystnad som nu låg över varenda gata. Visserligen lite väl tyst ibland - då det förut bara varit människorna som gjort en massa oväsen. Han saknade det inte, inte det minsta. Han såg sig vaksamt omkring med öronen helt spetsade.

En främmande lukt slogs mot hans svartfärgade nos, men trots det stannade han inte upp. Utan tvekan var det lukten av en hund. Natchez höjde aningen på huvudet, och såg sig omkring. Dum var han inte, och han tänkte inte ge sig av därifrån. Längre fram på gatan kunde han plötsligt se en hund visa sig. Uppmärksam hade han aldrig varit, och han kunde mycket väl missat att både se och känna dennes lukt tidigare. Men det var oviktigt, och han fortsatte fram i samma takt som innan.

off. höhöh, skumt :>

[Ushio]

När en främlings doft kittlade hennes känsliga nos stannade hon upp och såg sig omkring. Nej, ägaren till lukten fanns knappast inom synhåll. Så hon fortsatte i maklig takt, runt det där gatukrönet...

Hans färger skar sig mot den grå bakgrunden. Ushio hade blivit så överraskad att hon lätt ryckt till när hon fick syn på främlingen, dock gjorde hon sitt bästa för att dölja alla spår av känslor bakom ett likgiltigt ansiktsuttryck. Hon fortsatte att gå, med huvudet högt och den yviga, spetslika svansen upprullad över ryggen som vanligt. När det endast åtskillde de båda hundarna några meter talade hon.
"God dag." sa hon, med en ton som knappast var vänlig men inte heller elak. Det var svårt att avgöra om hon menade gott eller ont - huvudsaken var bara att hon varit artig nog att hälsa. Om han tänkte vara dryg och ignorera henne struntade hon blankt i. Men hennes hälsning följde en fråga som hon krävde svar på.
"Vem är du?" samma tonfall.

[Natchez]

De två hundarna närmade sig varandra allt mer, och slutligen stannade Natchez upp. Det fanns ingen anledning att fortsätta gå och lämna denne bakom sig utan ett ord. Han kunde inte alls komma på vad denne var av för ras. Ytterligare en sak som var i denna situation oviktig.

- Hälsad. svarade han på hennes hälsning, med en rätt neutral ton. Natchez var i många fall rättså trevlig av sig, trots allt. Dock var det något som endast förekom vid första möten. Även vid möten där han mötte någon han sedan innan hade en vänskapsrelation med.
- Natchez. Och vem är du? fortfarande samma neutrala ton. Han höjde ytterligare en aning på huvudet utan någon direkt anledning. I väntan på svar fuktade han lätt nosen med tungan och lät sin rödbruna blick vila över henne.

[Ushio]

Den här kunde i alla fall hälsa. Hon uppskattade hans artighet och nickade lätt, dock förblev hennes yttre lika kyligt som från början.
"Ushio." svarade hon lätt, och tippade huvudet som svagast på sned. Den blodröda blicken granskade hanen uppifrån och ner. Hon var större än honom, dock såg han ändå väldigt muskulös ut. Ushio funderade. Hon hade ingen aning om vad han var för ras, för den delen. Dock kunde hon svära på att han inte var någon vanlig knähund.
"Också blivit bortglömd, förmodar jag?" fortsatte hon lätt. Om han var minsta lik henne så skulle han vara lättad över detta faktum och trivas med friheten. Men hon kunde inte vara helt säker. Kanske hade han varit en knähund i alla fall.

[Natchez]

Natchez iaktog henne, och fäste sedan sin rödbruna blick vid hennes blodröda. I samma stund som hon sade sitt namn, gav han till en kort nickning istället för att besvära med ord. Han antog att denne -likt han själv- övergetts utav de själviska människorna. Men med de man möter på dessa gator, kan man aldrig riktigt veta vilka man har att göra med. Natchez litade inte på någon, och hade aldrig ens litat på de människor som antagit att han tillhörde dem.

Vid hennes följande fråga, om det var vad man kunde kalla det. Kunde han inte mer än nicka. Hennes ord påminde honom bara allt mer om tiden hos de. Människorna hade stulit tre år av hans liv. Tre år han aldrig skulle få tillbaka.
- Heh, vem har inte blivit bortglömd av de? mumlade han till sitt såkallade svar.

[Ushio]

Hennes öron klippte lätt till ovanpå hennes massiva huvud och hon fick en intresserad glimt i ögat. Kanske hade hon underskattat honom, i alla fall?
"Jag tvivlar på att de skulle lämna sina kära knähundar bakom sig." svarade hon obrytt och höjde på huvudet en aning.
"Grannen hade en liten trasa hon brukade skämma bort. Har inte sett ett spår av honom sedan människorna stack." fortsatte hon. Ja, sant. Grannen, en kvinna i fyrtioårsåldern, hade haft en liten långhårig, irriterande hund som brukade underhålla sig med att skälla på andra sidan staketet nattetid. Husse hade då kommit springande, svärande och sparkade till staketet hårt. I sanningens namn hade Ushio hatat båda människorna lika mycket - den ena för att äga en högljudd hund och den andra för att vara högljudd över huvud taget. Nu njöt hon mest av tystnaden.
"Men det var nog tur att tanten var så brydd. Om den lilla råttan blivit lämnat bakom, som vi, så hade jag ätit upp honom för länge sedan." hon fuktade nosen med tungan och betraktade den svartvite för ett ögonblick.
"Vad är din historia?" Ushio själv visste inte varför hon var så nyfiken, men hela den här konversationen kanske skulle urarta sig till något intressant.

[Natchez]

Han antog att Ushio hade rätt i vad hon sa. Små hundar visste han att människorna brukade skämma bort som fan. Större raser däremot, de verkade de använda för att endast tjäna pengar på och antagligen bara för att plåga de. Natchez själv var född långt bort från Hikari City. Men hans bakgrund ville han mest glömma bort.

Öronen var spetsade uppe på hans huvud medan han lyssnade på vad Ushio sade. Typiskt människor att ta med de värdelösa knähundarna. De kan ta med sig obetydliga råttor, men de kan lämna annat skrot på gatorna. Överallt stod ödelagda metallsaker. Sådana som förut fört så mycket oväsen och oreda. Som swishade förbi i full fart på gator som den de just nu stod på. Natchez ogillade allt vad hade med människor att göra. Än mer de själva.

När Ushio sedan frågade vad hans historia var tvekade han aningen. Den delen var vad han så länge försökt att lägga bakom sig för att glömma bort för gott. Nåväl. Det var skitsamma om Ushio fick veta.

- Min historia? Om du så vill veta ... Jag föddes på en gård, som antagligen har förfallit vid det här laget. En gammal, obrydd gubbe trodde sig veta allt om vad som är om uppfödning av hundar. Saken var den att han inte behandlade oss väl. han tog en kort paus innan han beslöt sig för att fortsätta. - Han vanvårdade oss, och gjorde vi inte som han sade blev vi både instängda i ännu mindre utrymmen medan han använde en käpp och slog oss med. En dag orkade jag inte mer. När han öppnade min bur för att ställa in lite äcklig mat kastade jag mig på honom, tyvärr dödade jag honom aldrig. Vilket jag faktist ångrar idag. Medan han låg skadad på marken passade jag på att rädda mina bröder och systrar, samt resten av hundarna där. Jag gav mig av hit. avslutade han. Hans historia var inget speciellt. Men den var ändå tillräcklig för att han skulle vilja radera den från sitt minne.

[Ushio]

Hon lyssnade intresserat till hanens historia.
"Så det är en hjälte jag har framför mig, alltså?" log hon snett. Han kunde lika gärna betraktas som en ifall han räddat så många hundar i nöd. I varje fall - han var närmare hjälte än Ushio, som knappast räddat någon hund i knipa någonsin.
"Nåväl. En intressant historia, Natchez. Jag själv har inte ens gått igenom hälften så mycket..."

[Natchez]

Natchez tippade huvudet på sne och såg smått underligt på henne vid hennes svar. 'Hjälte' var fel ord att använda, på långa vägar. Trots det lade han till ett flin på läpparna.
- Hm ... 'hjälte' är fel ord. Vi var inte många, dessutom var det något som bara behövde få ett slut. sade han sedan. Vilket i hans öron lät äckligt allvarligt. Och som inte var meningen.
- Nåväl ... Det är något jag försöker lämna bakom mig. Finns ingen anledning att gå runt med minnen från stenåldern. sade han sedan och flinade smått.

Ushio's följande ord fick Natchez att bli nyfiken. Var kom då denne tik ifrån?
- Ursäkta min nyfikenhet, Ushio. Men hur lyder din historia? det var av ren nyfikenhet som han ställde frågan. Men det var också en fråga han inte krävde svar på. Ville hon inte berätta för honom, behövde hon inte det. Natchez log aningen och tittade på Ushio.

----------------------
USS. dåligt inlägg, bluäh :s men skrev från mobilen så har det att skylla på att jag inte orkade skriva bättre :3 höhöh ... (a)

[Ushio]

"Jag anser att rädda sina nära och kära som ett hjältedåd... men du får tycka vad du vill." Ushio drog i ena mungipan. Hans fråga fick henne att lätt rycka till.
"Min historia? Den är kort. Jag föddes här, köptes av min föredetta husse och satt och vaktade hans hem i två år innan han försvann liksom alla andra."